Jag har alltid hävdat att trohet är en dygd. I synnerhet gentemot den man är gift med. Men det finns en liten nackdel med det. Man får bara en gång i livet uppleva den oerhörda kicken som det innebär att vara nyförälskad. Det är lite orättvist tycker jag.
Jag vill också ännu en gång bli knäsvag när jag tittar på Henne.
Jag vill också ännu en gång känna pirret i magen av spänning innan man vet om det kommer att bli Vi.
Jag vill också ännu en gång flirta med en massa tramsiga mejl och SMS om ingenting men ändå fullt med antydningar.
Jag vill också ännu en gång sitta och analysera allt Hon säger och allt Hon skriver för att försöka hitta små dolda meddelanden, och tolka vad hon egentligen menar.
Jag vill också ännu en gång konstatera att jag i princip hela dagen har gått omkring och tänkt på Henne.
Jag vill också ännu en gång sitta nära henne och fundera på hur jag ska bära mig åt för att det ska verka som en tillfällighet att min hand råkade hamna alldeles för nära hennes.
Jag vill också ännu en gång uppleva det obetalbara fullständiga berusningen av lycka när man förstått att det är VI.
Men det går ju inte om man ska vara trogen sina löften.
Det talas ibland i relationsspalter om att man visst kan uppleva allt detta i sin gamla beprövade relation. Det sägs bara handla om att använda lite fantasi. Nonsens, känslan av nyförälskelse kräver ren och skär nyförälskelse. Inget annat duger.
Men å andra sidan finns det något som gör att man ändå är trogen sina löften. Av något skäl väljer man bort möjligheten att få vara nyförälskad igen. Varför då? Ingen aning. Kanske för att man aldrig kommer att få det bättre än man har nu.
