Att tala är silver, att lyssna är guld

I teaterpjäsen Den Starkare av August Strindberg är det två roller. Den ena rollen är stum. Hon har bara att lyssa till, och reagera på vad den andre säger och gör. Den stumma rollen är utan tvekan den svåraste rollen i denna pjäs.

Att lyssna är ingen lätt sak. Att prata däremot, det verkar vara mycket lättare. Jag har sett det ett flertal gånger, och jag såg det återigen när jag var på krogen senast. En man har fått kontakt med en kvinna och vill imponera. Vad gör han då? Jo, han berättar oupphörligt om sig själv och om allt bra han gjort och alla viktiga människor han känner. Och det slutar alltid på samma sätt. Kvinnorna tröttnar. Detta vittnar inte bara om att mannen är korkad. Det vittnar om att han är jävligt korkad. I raggningshandboken kapitel 1 står det att det enklaste sättet att verka trevlig är att låta den andre berätta om sig själv. Bara ställa lite frågor och lyssna intresserat. Men det verkar som om de flesta män inte har läst den boken, eller också har dom totalt glömt bort vad dom läst. Det kanske är lätt hänt efter några öl. det.

Tänk om lite fler män kunde hålla lite mer käft och lyssna lite mer på andra. Inte bara män på krogen utan män i alla positioner i samhället. Då skulle inte bara fler raggningsförsök sluta lyckligt, utan vi skulle garanterat få ett lite bättre samhälle.

Som tur är, för jämställdhetens skull, är det inte bara män som saknar förmågan att lyssna. Det finns även ett stort antal kvinnor som inte heller kan lyssna. Men varför är det så svårt att lyssna? Är vi rädda för den tystnad som kan uppstå om ingen säger något? Är vi rädda för tystnaden över huvud taget? Jag tror det kan vara nyttigt att lyssna till tystnaden ibland. Då kan man också lyssna till sig själv. Det kan ju vara så att man har något viktigt att säga till sig själv. Att man kanske borde njuta lite mer av tystnaden till exempel.