Ett märkligt sammanträffande

Idag var jag med en arbetskamrat i bokhandeln på lunchen för att hon skulle beställa några böcker. Bokandeln ville då veta min arbetskamrats personnummer. När jag fick höra hennes fyra sista siffror höll jag på att trilla baklänges. Inte nog med att min arbetskamrat och min fru har samma förnamn, dom har exakt samma fyra sista siffror i personnumret också.

Vad finns det mer för likheter? Jag vet inte om jag törs leta.

Var är viktigt?

Tidigt i somras köpte jag ett nytt objektiv till min kamera. Det var ett så kallat makroobjektiv. Men det kan man krypa nära och fotografera det som är smått. När jag tittar på mina bilder från semestern ser jag massor med insekter, kottar, olika växter och framför allt blommor från Bohuslän, Värmland, Skåne och Västergötland. Den ena blomman finare än den andra. Men jag hittar väldigt få bilder på landskapet och på min familj. Man kan lätt tro att jag tillbringat hela semestern krypandes på alla fyra på berghällar strax söder om Smögen, i skogen mellan Fryksdalen och Klarälvsdalen, på sandstranden mellan Simrishamn och Baskemölla, och på Österplana Hed på Kinnekulle. Men jag gjorde mer på semestern, jag lovar.

Men uppenbarligen är det lätt att fördjupa sig i detaljer och missa helheten. Och det gäller nog inte bara för fotografer som just köpt sig ett makroobjektiv. Det gäller oss alla inte minst nu när hela Sverige går till val. Jag tycker inte man bara kan rösta efter vilket parti som ger just mig mest pengar i plånboken just nu. Jag tycker man måste lyfta blicken och fundera på vilket samhälle man vill ha.

Jag har lyft blicken från min egen makrovärld och sett mig om i samhället. När jag funderar på hur jag vill att det ska se ut, inte bara de kommande fyra åren utan även om tio och tjugo år, då känner jag att jag vill ha ett samhälle där medborgarna tar ansvar för sin framtid. Jag vill ha ett samhälle där alla medborgare lyfter blicken från sin egen makrovärld och funderar på vilket samhälle de vill ha, och sedan röstar därefter. Skulle dom rösta fel får jag väl leva med det. Det kallas visst för demokrati.

Vänner, lyft blicken från den lilla makrovärlden.......

...till världen runt omkring dig

Man måste väl lita på sitt medium

Jag har flera gånger hört i radio (framför allt i P3 och P4) att man kan gå in på programmets hemsida och se bilder och filmer. Bilderna kan vara inskickade av lyssnare, och det är väl ok. Men filmerna verkar ofta vara från sändningen. Och då blir jag fundersam. Klarar Sveriges Radio inte längre av att göra radio? Måste man ta hjälp av bilder (både rörliga och stillbilder) för att få ut sitt budskap? Det tycker inte jag känns speciellt bra. Radio är ett ljudmedium. Det är meningen att lyssnaren själv ska skapa sig bilder inne i sin egen skalle. Det kan till och med vara utvecklande. Tror inte Sveriges Radio att folk har den förmågan längre, eller tycker man att man själva saknar förmågan att göra radio utan att förstärka med bilder och filmer? Man måste väl lita på sitt medium.

Jag är inte speciellt intresserad av film som medium. Jag ser lika gärna en film på DVD hemma i soffan som jag går på bio (jag vet, det är att häda i vissa kretsar. Jag är gift med en sådan krets.) Jag har därför inte upplevt det själv, men väl hört det i radio, i ett program som INTE refererar till sin hemsida, att i dagens filmer pratas det mycket mer än det gjordes för 10-15 år sedan. Om detta är sant (vilket jag förutsätter att det är, annars skulle detta blogginlägg fullständigt förlora sin mening) undrar jag varför det blivit så? Har filmmakarna glömt bort hur man framför ett budskap med bilder? Eller tror man inte att publiken kan ta till sig filmens innehåll utan att det förklaras ord för ord? Filmen är ju ett medium där rörliga bilder, ljudeffekter, tal och musik ska samexistera i balans med varandra. Varför gör man inte sådana filmer idag? Man måste väl lita på sitt medium.

Man ka ju hävda att jag är utvecklingsfientlig. Att radio kompletterad med bilder på webben är utveckling. Men den utvecklingen har redan skett. Radio med rörliga bilder kallas för film (eller TV. Det utvecklingssteget tog vi för gansk länge sedan.) Och filmer med mer och mer dialog är inte heller någon utveckling. Det finns redan. Det kallas i sin extremaste form för radioteater. (Mig veterligen kompletterar dock inte radioteatern sina produktioner med rörliga bilder ännu. Tack och lov för det.) Jag tycker man ska utnyttja sitt mediums alla möjligheter, varken mer eller mindre. Det är ju då man bäst för ut sitt budskap. Tycker man inte att mediet räcker till, eller har för många möjligheter ska man nog överväga att byta medium. Man måste lita på sitt medium

Bloggen som medium är i grunden avsett för skrift. Dock finns det möjlighet att även komplettera med bilder. Bilder i en blogg kommer sällan till sin fulla rätt. Bider ska över huvud taget helst visas utskrivna på papper, så därför betraktar jag bloggen som ett medium i huvudsak för det skrivna ordet. Jag brukar ibland komplettera mina blogginlägg med bilder. Men inte denna gång, för jag litar på mitt medium.

Att tala är silver, att lyssna är guld

I teaterpjäsen Den Starkare av August Strindberg är det två roller. Den ena rollen är stum. Hon har bara att lyssa till, och reagera på vad den andre säger och gör. Den stumma rollen är utan tvekan den svåraste rollen i denna pjäs.

Att lyssna är ingen lätt sak. Att prata däremot, det verkar vara mycket lättare. Jag har sett det ett flertal gånger, och jag såg det återigen när jag var på krogen senast. En man har fått kontakt med en kvinna och vill imponera. Vad gör han då? Jo, han berättar oupphörligt om sig själv och om allt bra han gjort och alla viktiga människor han känner. Och det slutar alltid på samma sätt. Kvinnorna tröttnar. Detta vittnar inte bara om att mannen är korkad. Det vittnar om att han är jävligt korkad. I raggningshandboken kapitel 1 står det att det enklaste sättet att verka trevlig är att låta den andre berätta om sig själv. Bara ställa lite frågor och lyssna intresserat. Men det verkar som om de flesta män inte har läst den boken, eller också har dom totalt glömt bort vad dom läst. Det kanske är lätt hänt efter några öl. det.

Tänk om lite fler män kunde hålla lite mer käft och lyssna lite mer på andra. Inte bara män på krogen utan män i alla positioner i samhället. Då skulle inte bara fler raggningsförsök sluta lyckligt, utan vi skulle garanterat få ett lite bättre samhälle.

Som tur är, för jämställdhetens skull, är det inte bara män som saknar förmågan att lyssna. Det finns även ett stort antal kvinnor som inte heller kan lyssna. Men varför är det så svårt att lyssna? Är vi rädda för den tystnad som kan uppstå om ingen säger något? Är vi rädda för tystnaden över huvud taget? Jag tror det kan vara nyttigt att lyssna till tystnaden ibland. Då kan man också lyssna till sig själv. Det kan ju vara så att man har något viktigt att säga till sig själv. Att man kanske borde njuta lite mer av tystnaden till exempel.

Något att vara rädd om

Återigen har jag haft den stora förmånen att få ta del av en annan människas lite mer privata liv. Varken nu eller när det hänt tidigare har jag egentligen känt personen speciellt länge, men ändå har jag fått ta del av sådant som man kanske inte direkt pratar om över eftermiddagsfikat på jobbet. Det känns som ett oerhört stort förtroende att få höra om andra människors liv. Det är ett förtroende som man måste vårda väl, och det får absolut inte missbrukas.

Men om man inte känner varandra speciellt väl är det som om förtroendet hänger i en mycket skör tråd. Om man inte känner varandra speciellt väl kan missförstånd lätt uppstå som totalt kan rasera förtroendet.

Ett sätt att undvika missförstånd är att aldrig söka kontakt med nya människor. Men vad tråkigt det skulle bli då. Ibland måste man för att lyckas, ge sig ut på balansgång på den slaka linan. När man lyckas känns det väldigt bra.

Jag vill också var nyförälskad

Jag har alltid hävdat att trohet är en dygd. I synnerhet gentemot den man är gift med. Men det finns en liten nackdel med det. Man får bara en gång i livet uppleva den oerhörda kicken som det innebär att vara nyförälskad. Det är lite orättvist tycker jag.

Jag vill också ännu en gång bli knäsvag när jag tittar på Henne.
Jag vill också ännu en gång känna pirret i magen av spänning innan man vet om det kommer att bli Vi.
Jag vill också ännu en gång flirta med en massa tramsiga mejl och SMS om ingenting men ändå fullt med antydningar.
Jag vill också ännu en gång sitta och analysera allt Hon säger och allt Hon skriver för att försöka hitta små dolda meddelanden, och tolka vad hon egentligen menar.
Jag vill också ännu en gång konstatera att jag i princip hela dagen har gått omkring och tänkt på Henne.
Jag vill också ännu en gång sitta nära henne och fundera på hur jag ska bära mig åt för att det ska verka som en tillfällighet att min hand råkade hamna alldeles för nära hennes.
Jag vill också ännu en gång uppleva det obetalbara fullständiga berusningen av lycka när man förstått att det är VI.

Men det går ju inte om man ska vara trogen sina löften.

Det talas ibland i relationsspalter om att man visst kan uppleva allt detta i sin gamla beprövade relation. Det sägs bara handla om att använda lite fantasi. Nonsens, känslan av nyförälskelse kräver ren och skär nyförälskelse. Inget annat duger.

Men å andra sidan finns det något som gör att man ändå är trogen sina löften. Av något skäl väljer man bort möjligheten att få vara nyförälskad igen. Varför då? Ingen aning. Kanske för att man aldrig kommer att få det bättre än man har nu.

Kärleken är så förunderligt stark

kuvas av intet i världen.

Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden

Harmoni

Jag ska bygga mig en boning

Om jag fick välja skulle jag vilja bo vid en liten sjö. En liten sjö som alltid var spegelblank.

Jag skulle vilja ha en eka att ro ut på sjön med.

Finns det egentligen något mer fridfullt än att en tidig morgon ro ut på en liten spegelblank sjö för att meta?
Lyssna till fåglarna, känna solen värma upp luften, dricka en kopp kaffe och äta en ostsmörgås.

Om jag fick välja skulle jag vilja se en solnedgång varje dag.
Se hur hela himlen skiftar i gult, rött, purpur eller blått.
Men man kan ju inte få allt.
Men drömma får man.

Mellan hägg och syrén

"Mellan hägg och syrén säger inga flickor nej". Det är ett gammalt påstående som jag hörde i mitten på 70-talet. Påståendet var nog förlegat redan då, och idag tycker jag det symboliserar en kvinnosyn på samma nivå som det faktum att kungen ska föra fram Victoria till altaret när hon ska gifta sig. MEN, i tiden mellan hägg och syren möts man av leende människor vart man än vänder sig. Och det bidrar till att göra tiden mellan hägg och syrén till den absolut bästa tiden på året.

En ny blogg, vad ska man med det till?

Nu har jag skaffat mig ytterligare en blogg. Varför då? Jo, för jag vill ha något ställe att skriva tankar och lägga upp bilder, lite som, och när jag känner för det. Det kommer säkert något inlägg och någon bild på den här bloggen vad det lider.